Fredag på Flygplatsen i Norr

Nu var det fredag igen, veckan har flugit på i samma extrema hastighet som vanligt. Dock så har denna vecka varit lite annorlunda. Detta beror på att vi, här uppe på SAA, har börjat flyga igen! Så det blev allt två timmar i trafikvarvet för mig den här veckan. Det fick motivationen att orka med allt lite större igen. Något som kommer bidra ännu mer till att motivationen höjs är att jag denna helg flyr söderöver för att bara slappna av och ta det lugnt med min underbara tjej. Det är verkligen något man längtat efter sen terminen började!

Något som skulle fullborda den här veckan och dra den till nästa nivå är om man klarar båda flygproven denna vecka, det ena är gjort, men just i denna stund sitter jag i väntan på resultat.. Hoppas kan man, känslan talar emot mig, sanningen smyger förhoppningsvis snart på mig.

På en annan not (ja det är en dålig översättning från Engelskans "on an other note") vad är det med alla dessa tyskar som ockuperar alla ytor tillgängliga på gator och torg? Inte nog med att de skriker som galningar när lokalbefolkningen driftar lite på de snöfyllda vägarna, utan de skall dessutom springa runt med stora mustascher, glasögon och med en cigarr i mungipan.. De förpester den ljuvliga kalla och friska luft som vanligtvis är närvarande. Det positiva/roliga med alla dessa tyskar är att de verkligen älskar allt som har med älgar och göra, samt att de har dragit med sig en hel del fina bilar hit. Till exempel står det några nya porche och audi bilar på parkeringen här på flygplatsen, även en del maskerade bilar, sådana som ingen kan avgöra vilken modell det är (OMFG! vad "koolt" det är alltså!?)

Över och ut för nu!

Oskkan

Varje dag, i evighet

Ärade läsare, ni har säkerligen märkt, att vi tvenne, mycket disparata, författare åter gör ett försök att ge oss in i den blogosfäriska leken; och detta med stringens och bravur! Redan har ni fått taga del av min väns kaotiska betraktelser, tillika en reflektion a propos ett av våra allra käraste element å min sida strömmen. Men, frågar sig den skarpsinnige, huru ter sig då en vardag för denna irrelevansens frontfigurer? I enighet med min dioskur i norr, skall jag kort återge en typisk vardagsafton i mitt gemak.

Efter en kort tur till skolan, där jag åt en mycket torr fisk i kombination med smaklös potatis,
begav jag mig till en pittoresk boutique, emedan min litteratursamling befann sig i stort behov av förnyelse (nota bene: detta är en grov lögn; jag har inte läst en bråkdel av böckerna, som fyller min bokhylla liksom ett stort antal skåp). Glädjetårar rann utmed mina kinder, när jag fann, att denna lilla affär på en hylla hade Viktor Rydbergs Skrifter (dvs, hans fullständiga ouvre). I ett vilt utfall av självsvåldigt handlande, och som i feber, köpte jag en hel volym av hans verk (där även Faust var inkluderad).

Då yran lagt sig, vandrade jag hemåt, med ett helt batteri dikter i en påse - rent intellektuellt sprängstoft.

Väl hemma bryggde jag litet gott kaffe och såg på några avsnitt av QI. Emellertid krävde mitt sinne litet vila, under kaffets påverkan, varför jag situerade mig i en behaglig position på min säng, och försvann i dåsiga drömmerier. Fantasien var mycket levande; kaffets drog beblandade sig med tonerna av Bach, Mozarts Requiem och Tchaikovsky --

Jag befann mig plötsligt på ett hav. På horisonten drog svarta moln bort - resterna av ett oväder.
Kring mig var stora vattenmassor, som rörde sig mjukt och smekte sidorna av den båt, vari jag låg.
Ett stort lugn föll över mitt sinne, och jag lade mig behagligt dåsig tillrätta på båtens botten;
havet vaggade mig till sömns och nynnade hult i mitt öra.

Efter avslutad resa, och lyckligt hemkommen, beslöt jag mig för att pliktskyldigt och samvetsgrannt nedteckna mina upplevelser.

PS. Jag har exkluderat alla partier patiens, som jag har spelat under kvällen, ur hänsyn för den känslige läsaren.

PPS. Jag gör mitt bästa för att garantera fullständig stupiditet i mina inlägg; språket försöker jag likaså göra så odrägligt som möjligt, för att spegla den kultursnobbiga attityd och image jag har. Når inte detta inlägg upp till dina krav, kan du höra av dig med alla klagomål så snart som möjligt.

Isvatten, isit?

Is är förunderligt.

Isets, den stelnade vätskans, återsken är ljuvligt i vattnets spegel.

Is är kallt. --

Brrr!

Veckorna kommer, veckorna går, var tar tiden vägen?

Nu var det visst fredag igen. Ännu en vecka har passerat fort och utan att stanna upp och säga "Hallå!". Jag tycker faktiskt det vore snäll om tiden stannade upp ett tag, lät oss alla få lite andrum lite då och då, få njuta lite av situationen. Men icke, istället flyger tiden förbi och man vet knappt vad som hänt och var man är längre. Svaret på frågan varför man är där man är har för länge sedan försvunnit, borta tillsvidare. Förhoppningsvis hinner man tänka igenom allt på de få lov som skolan utlovar, det är nog bara då man har tid att ta sig an livets tankar och gåtor. Ack och ve, det är väl bara att vänta och se..

Fredag? Lördag? Söndag? Vad har denna helg att bjuda på? Blir det som vanligt att man sitter vid datorn och tittar på film långt in i nätterna, eller kommer jag göra det som är inplanerat? Kommer disken bli diskad, kommer tvätten bli tvättat och kommer lägenheten bli städad? Och kanske viktigast av allt, kommer jag att plugga som jag lovar mig själv att göra varenda helg, men aldrig kommer för mig att göra?

"WHAT!?"

Hur kan tiden gå så fort? Det har tagit mig minst en halvtimme att skriva den här ynka texten! Det borde ju ta max tio minuter egentligen. Kan inte tiden någonsin ta ett break, en siesta, semester, eller vad som helst bara man får undgå den en ynka minut!? Just idag har tiden lurat mig rejält! Jag känner en fem-sex personer som fyller år idag, och då känns det som om det inte är långt kvar tills jag själv fyller, är det ålderskrisen som kommit till mig tidigt? Är den här för att stanna?

Nej usch, nu ska jag sluta tänka på tiden, den går för fort, den gör så att man inser allt man inte hinner med att göra.

Tills nästa gång (om tiden tillåter)

Oskkan, over and out!

En blogg?

Halloj!

Long time no see, som man säger här i Norrland.

Det var ju ett tag sist som man skrev någon helt oväsentligt i den här bloggen jag och Guttaperka har gemensamt, kan det vara dags att ta tag i det igen kanske?

Jag tänkte i alla fall ge det ett försök.

Vad är det då som skett under den passiva tid som flugit förbi?

Själv har jag flytt och ändrat inställning till livet (eller något liknande) allt känns numera mycket positivare än det gjort tidigare. Det är faktiskt så att jag flytt upp till ingenmansland(!?) och studerar för att bli pilot. Inte illa om jag får säga det själv! Dock har det sina nackdelar. Vad vore livet utan för och nackdelar? Väldigt trist! Till saken då, under det dryga året som passerat förbi o märkt har som sagt mycket hänt, en av dom är att både jag och mina kära "blogg-kompanjon" har lyckats få till det med det motsatta könet (Jag VET att det låter för bra för att vara sant, men det är det inte) så vi har numera partners, dock så ligger det en sisådär 100mil (och för er internationella läsare är det 621 miles) mellan mig och min underbara tjej. Surt sa räven, och så även jag. Så hur det är och känns att verkligen längta, sakna och älska någon har jag fått erfara en hel del nu!?

Jahopp, det var då sammanfattningen (the conclusion) av det senaste året i korthet. Om ni (haha, om någon någonsin kommer läsa detta) undrar varför jag slänger in lite engelska här och var är av den enkla anledningen att man aldrig vet när någon internationell person råkar hamna här och läser utan att förstå, då kanske dessa små och korta engelska fraserna får dem att inte ge upp hoppet allt för mycket och kanske kika in lite senare med! För visst är det väl så att man alltid ska tänka positivt?

Tills vidare (for now) så önskar jag er alla all lycka och välgång (hoppas kan ni allt göra)

Er käraste

Åskkan

aka oskkan

Wonderings of a naive writer

Sometimes I sit and wonder why I even bother believing that what I want will be. These wonderings occur when I should be doing totaly different things, for instance, right now I really should be writing some swedish thing that I couldn't bother less about. The thing about these things are that I don't think they are unreachable, they could without any doubt be accomplished if I weren't so shy and careful, even if I want to I often don't have the guts to do it!

For some reason these wants mostly involve girls in some way, either I don't have what it takes to "go to the next level" or just taking the first step, like start talking or continue talking when the conversation has started. Most of the times it's that I can't come up with something interesting to say or do. My tongue and brain always get tied up when they shouldn't be. Everytime I regret that I didn't do anything when I had the chance...

"Some people cause happiness wherever they go; others, whenever they go" - Slackware
This is a quote from my companions computer's operative system, I feel that I am one of those who make people happy whenever I go, I ask you now: why? WHY!?




Written by me, Mr. Oskkan,
not at his finest

A hideous follow-up

What-ho, gentlemen! (and the nasty rest of you!)

Now, we better start explaining things, like why we haven't updated this blog, lest some of you start itching for pressing the trigger aimed at our heads at point-blanc range. Well, we are IB students, and therefore have less time to spare than the rest of you lot; I, for instance, have been *cough*studying*cough* quite hard, wherefore my time for writing witty, crappy, and utterly useless blogposts has decreased.

One of the things I actually have done is a study on the subject of speed wobbles with a longboard - utmost fascinating, I say! It seems if your legs aren't relaxed, and your body weight isn't close to the ground, you nicely end up soaring through the air - just like an eagle - which was what I did, all to get a detailed view on the phenomenon. I was quite content with my scientific piece of research until I unveiled the fact that it actually hurts, and that it keeps hurting; this experiment hinders my running business, can you believe it!

Anyway, I should now go back to reading that cheery 1984, and write that stuff on the amiable Holden fellow, may the luck smile upon him. And hey, look at the time! And I'm supposed to actually get up on the morrow! Well, then...

Pip-pip, says your

Always humble and

somewhat fatuous, aff

companion and

 fellow Guttaperka.